Generellt ska nog speltillverkarna sträva efter att komma på nya idéer och lösningar. Det är trots allt morgondagens spel vi går drömmer om. Men det finns också stunder då det känns som att det var bättre förr.

TRACK & FIELD II

KONAMI ^. NES ^. 1989

Idag vet vi att Konamis spel varierar i kvalitet beroende på var de utvecklas. Men så har det inte alltid varit. För drygt tio år sedan behövde man inte oroa sig för att man skulle på besviken på Konamis titlar. Tillsammans med Nintendo och Capcom försåg de oss med några av TV-spelhistoriens bästa spel. Och så här i efterhand framstår Track & Field II som ett av de mest lyckade projekten.

Enbart sett till grafiken var det inte längre samma spel. Streckgubbarna hade bytts ut mot stora, smidiga och framför allt snyggt animerade atleter. Och eftersom simplare grenar som 100 meter och längdhopp redan var avverkats ersattes de med bland annat tresteg, bågskytte, terrängkanot, fäktning och simhopp. Den enda likheten mellan uppföljaren och originalet var spelkontrollen.

Som originalet och alla andra friidrottsspel gick Track & Field II i stor utsträckning att man skulle trycka på handkontrollens A-knapp så snabbt som möjligt. B-knappen användes fortfarande till hopp, men i och med de nya grenarna utvidgades användningsområdet. I 100 meter bröstsim var man till exempel tvungen att andas för att inte tappa orken och i lerduveskytte använde man B-knappen till att skjuta iväg lerduvorna.

Bortsett från grafiken och den på sätt och vis revolutionerade spelkontrollen fanns det ytterliggare två saker som gjorde spelet värt att minnas. Den ena var lösenord som man fick efter var tredje gren. Tack vare dessa gjorde Konami en poäng av tanken med att dela upp tävlingen i olika dagar. Den andra saken var uppmuntrandet av fusk. Med hjälp av en NES Advantage-handkontroll var det inga problem med att komma upp i maxhastighet, men på många avgrenarna klarade man sig lika bra med betydligt enklare medel. Till exempel var spetsen på en vanlig kulspetspenna precis lagom stor för att passa in i det lilla hålet på mitten av styrkorset, vilket gjorde att man knappt behövde ta i för att släggkastaren skulle rotera på snabbast möjliga sätt. Använde man istället tummen var det näst intill omöjligt att ens komma upp i hälften så hög hastighet.

Track & Field II var så mycket mer än en vanlig uppföljare. Och idag när många företag verkar tycka att det är viktigare med uppföljare kommer ut snabbt än att det skiljer sig från originalen känns det extra speciellt. Få sportspel har en lika självskriven plats i TV-spelshistorien.