Mysteriet i Vattentemplet

Del: 1

Den här historien börjar en sommardag när jag som vanligt står och fiskar i den fiskrika dammen vid Hyliasjön. Friden störs plötsligt av att mannen som hyr ut fiskeutrustning kommer rusande med ett papper i handen. "Detta måste vara till dig", säger han med andan i halsen. Jag lägger ner spöet, tar det hopprullade pappret och läser på utsidan:

GE DETTA BREV TILL:

YNGLING MED GRÖN, BLÅ ELLER RÖD DRÄKT, SKÖLD OCH SVÄRD. LJUST HALVLÅNGT HÅR OCH SPETSIGA ÖRON. LYSTRAR TILL NAMNET LINK.

"Det är väl du eller hur?" säger mannen flåsande. "Kanske det", svarar jag och tar av remmen från rullen, öppnar det och läser med stigande förvåning:

"Link, jag behöver hjälp! Jag är chefsarkeolog i Hyrule. Kom omedelbart till laboratoriet vi Hyliasjön så ska jag förklara närmare!"

Sigge MiyataMotor

"Chefsarkeolog"

UTHYRAREN STÅR KVAR och läser över min axel, vilket bekymrar mig föga då brevet är skrivet på Kokirispråket, en obegriplig rotvälska för alla utom de som bor i Kokiriskogen. Uthyrarens anletsdrag avslöjar att han troligen härstammar från Gerudodalen. "Vad står det? Var det till dig?", frågar han undrande. Jag ska precis svara då mitt spö rycker till och far ut i dammen. Jag kommer på fötter och ser till min förargelse att jag har glidstövlarna på mig. Odugligt! Jag sliter av dem och rycker fram järnstövlarna ur innerfickan på ryggsäcken. Klampande stövlar jag ut i dammen för att konstatera att spöet är borta och att jag är genomvåt. Väl uppe på stranden tar jag av järnstövlarna, stoppar tillbaka dem i sitt fack på dräkten och drar fram mina slitna läderstövlar som jag nyligen insmorda i minkolja som jag tidigare köpt av en skum typ i Kakariko.

Mer nyfiken än förargad lämnar jag dammorådet för att bege mig till Hyliasjön. Plötsligt mörknar det och jag inser att det lider mot natt. Eftersom dagen i Hyrule bara är ca 5 minuter lång gäller det att ligga i för att få någonting gjort. Natten är ingen bra tid att vara ute på. Marken vibrerar av övernaturliga skelettmonster som plötsligt materialiseras. Kusliga läten från poes och andra andar gör att man snabbt längtar tillbaka till tryggheten i Kokiri, där tiden av någon märklig anledning står stilla.

FÖR ATT INTE FÖRLORA TID tar jag genvägen över några grönsaksland. Där står två stripiga fågelskrämmor. Jag viker av mot den ene för att syna honom närmare. Plötsligt vajar han till och öppnar ögonen! En fågelskrämma som kan öppna ögonen? Det är inte sant! "Hej Link, det är jag som är Pierre", säger han plötsligt. "Vi sågs senast i Eldstemplet där jag hjälpte dig att komma upp till en avsats som var omöjlig att nå. Din träff med änterhaken ömmar fortfarande i ryggen!" "Vadå Eldstemplet? Jag har aldrig varit där!", svarar jag och fattar ingenting.

Pierre rynkar pannan och lägger huvudet på sned. "Men det är väl du som är Link, eller hur?" frågar han upprört. "Det är klart att det är jag, men du måste förväxla mig med någon annan", svarar jag uppbragt. "Sure, baby", skrockar Pierre och fortsätter: Det dräller ju av unga grabbar bärandes på pilbåge, svärd, ocarina, tre par stövlar, tre dräkter, bomber och en mäng andra prylar", skrattar han ironiskt. Mig lurar du inte, nog är du den Link jag menar allt."

Medan jag backar ett par steg rannsakar jag minnet. Det är tomt! Jag har aldrig träffat Pierre förut och jag har aldrig varit i Eldstemplet, var det nu ligger. Vad menar han?

"Ok, ok, vi får reda ut det här senare. Jag har lite brådis. Det är en kuf som vill att jag ska komma till Hyliasjön snabbt. Jag kommer tillbaka så fort jag kollat vad det rör sig om." Pierre har redan stängt ögonen och står där, stel som en pinne. Har jag drömt eller har jag verkligen pratat med en fågelskrämma? Jag ruskar på huvudet, drar in lite av den kalla nattluften och viker av mot laboratoriet.

Laboratoriet vid sjön har stått tomt i många år och varit utsatt för väder och vind. Det sägs att barn ur det mytomspunna Zora-folket brukar leka här vid fullmåne. Själv har jag aldrig sett någon ur Zora-folket och känner inte heller någon som gjort det. Personligen tror jag att de, liksom de krafsande Skulltulorna försvunnit från Hyrule för länge sedan.

DEN STORA FULLMÅNEN ramlar hastigt ner bakom Döda Berget och ersätts lika snabbt av en glödande sol. Det är morgon igen! Tupparna börjar gala och fåglarna sjunger. Härligt! Jag slår mig ner och tar fram min Goron-pipa och pung med Deku-tobak. Jag mal sönder bladen, stoppar pipan och tänder den med en minidos av Dins eld. Tyngd av all utrustning som jag ständigt bär med mig känns det skönt att pusta ut en stund. En bit bort ser jag det glittrande vattnet i Hyliasjön och laboratoriet. Plötsligt kommer någon ut genom dörren och spanar runt horisonten. Det ser ut som han väntar på någon. Jag reser mig upp, stoppar tillbaka bombväskan som jag suttit på och går mot laboratoriet.

Nästan framme ser jag ur ögonvrån en stor svart fågel komma dykande från skyn, rakt mot mannen vid laboratoriet. Jag skriker till, kastar pipan och tar fram änterhaken. I brådskan slår den till min flaska med mjölk som krossas. Långsamt rinner mjölken ner i mina trikåer och paralyserar mig. Hjälplös står jag där, dyngsur och intrasslad i kättingen till änterhaken när fågeln med full kraft träffar den hjälplöse mannen. Skrikande försöker han skydda sitt huvud, men det är för sent. Kraxande lämnar fågeln sitt byte på marken, ymnigt blödande…

Vem är egentligen Link?

Vem är mannen vid laboratoriet?

Hur ska Link få bort mjölkfläckarna från trikåerna?

Kan en fågelskrämma verkligen prata?

Läs den spännande fortsättningen imorgon.